http://www.svd.se/nyheter/inrikes/dags-infora-jamstalldhetskatt_8176516.svd
Nu är man igång igen. Jämställdhetsskatt. Jaha. Men vad händer med alla män som tjänar mindre än sina kvinnliga kollegor då? För det förekommer faktiskt det också. Skall dessa män ändå ha högre skatt?
Dåligt genomtänkt förslag, kort och gott. "Ingenting händer" säger tjänstemannen uppgivet. Låt mig få såga isär ditt resonemang.
Före 1921 fanns inte allmän kvinnlig rösträtt i Sverige. Det är inte ens 100 år sedan. Den första motionen om kvinnlig rösträtt inkom dock redan 1884 till andra kammaren. Det tog alltså 37 år att införa allmän kvinnlig rösträtt i Sverige.
På 1950-talet, det vill säga enbart cirka 60 år sedan, var fortfarande en stor del av kvinnorna hemmafruar och vi hade en skattelagstiftning som gynnade detta system.
En gång deltog jag vid ett seminarium som behandlade jämställdhet. Ledaren var en feministisk kvinna som öste skåpa efter skåpa med ovett över oss män för att vi var onda, kvinnofientliga och allmänt onda. Som exempel tog hon upp det faktum att en klar majoritet av alla professorer var män. Jag frågade lite försiktigt vad medelåldern på dessa var och vi kom snart fram till att en merpart av våra dåvarande professorer var födda före 1950. I en annan tid, i ett annat liv. När samhällsklimatet var annorlunda, deras mor var hemmafru och kvinnor fortfarande inte var jämställda. Därefter har mycket vatten runnit under broarna. Idag vet vi att det är fler kvinnor än män som slår sig in på den akademiska banan. Kvinnorna har också, rent statistiskt, högre betyg än männen. Jag ställde frågan på seminariet om inte ledaren trodde att allteftersom professorerna pensioneras eller avlider så kommer en hel del av dessa ersättas av just kvinnor, då allt fler kvinnor gör akademisk karriär. Svaret blev ett något undvikande "ja". Därefter följde ett "men" och sedan en utläggning om varför vi naturligtvis inte kunde vänta på det.
Kort sagt, jag tror problemet i löneskillnader kommer rätta till sig själv om vi kommer åt attityderna i samhället. Det gör vi varken via skatt eller kvotering eller förmynderi. Det gör vi genom psykologi.
Gällande kvotering så blir jag irriterad på begreppet. Nu vill både M, V och MP ha lag om kvotering till bolagsstyrelserna. Kvotering betyder att man "bortser från formell kompetens och premierar en grupp som är underrepresenterad på grund av kön, religion, könsöverskridande identitet, sexuell läggning eller etnicitet". M, V och MP som debatterar om saken anser alltså att kvinnor är underlägsna alla kompetenta män och måste särbehandlas för att få styrelseplats. Det tycker inte jag låter speciellt jämställt. När man kvoterade män till veterinärlinjen blev det också ett fruktansvärt liv i debatten, det var oacceptabelt, trots att män bevisligen är en bristvara i det yrket.
Jag säger såhär: Kvinnor kan! Därför behöver vi inte kvotering. Kvinnor är lika kompetenta, eller kompetentare, än män och därmed behöver vi inte kvotering, vi behöver återigen en attitydförändring. Som redan har börjat. Jag har träffat mängder av skickliga kvinnor med styrelseposter eller höga chefstjänster. Och det kommer fler. Dessutom väljs styrelsen av aktieägarna. Hur skulle det se ut egentligen om man i en demokrati lade sig i hur man får rösta i bolagen? Det blir ju diktatur.
Det var allt för den här gången. Vill återigen understryka att min uppfattning är att kvinnor kan och kvinnor har precis samma värde som män. Eller som feministerna skulle säga:
"Alla män är svin och kvinnorna är lika mycket värda som männen!"
torsdag 16 maj 2013
måndag 6 maj 2013
På ytan
Alright, av med snorkel och cyklop, nu går vi över ytan istället, till skillnad mot förra inlägget.
Jag upphör aldrig att förvånas över utseendefixeringen som ständigt slår nya rekord. Jag har, på fullaste allvar, hört yngre män (eller snarare pojkar) kommentera kvinnor som inte är anorektiska, plastikopererade och allmänt uppiffade. Dessa kvinnor benämns som "äckliga", "feta" och, tro det eller ej, "onaturliga". Sedan när blev botox naturligt?
Allvarligt talat, enda skillnaden mellan Afrikas fattigaste länder och västvärldens rikaste är att kvinnorna i väst svälter sig frivilligt. Där har ni skillnaden mellan civilisation, om man nu kan kalla det för det, och fattigdom.
Carola skall förövrigt släppa en ny skiva där hon tolkar välkända punklåtar. Enligt initierade källor skall skivan heta "Never mind the botox". Diverse plastikkirurger och tekniker har i USA hamnat i en varumärkestvist om namnet "silicon valley". För att uttrycka sig lite modernt om det nya nu: Det suger fett!
Jag vet, jag vet, jag borde lägga in mig på klinik och justera, fixa och dona i mitt anlete. Att ni säkerligen mår fruktansvärt illa av att se en karl som inte gjort något mer än raka bort skäggstubben, kamma håret och klä på sig.
Intressant är också att kroppsidealen verkar smitta av sig. "Du är vad du ser ut som". Tja, kvinnor med guldfiskläppar brukar ha motsvarande minne och hjärnkapacitet som en guldfisk.
Pink Floyd gjorde en gång en film som hette "The Wall", där en av sångerna förklarade att skolan likformar individer och gör alla unika människor till "another brick in the wall". Vi klagar också friskt på den gamla Kinatrenden där alla så likadana ut. Ändå efterapar alla samma skönhetsideal och går mot en likriktning. Glöm inte bort att du är unik, precis som alla andra...
Avslutar mitt långa gnäll- och tjatinlägg med att informera om att om Barbie varit människa och inte docka så skulle hon ha varit oförmögen att stå. Hennes proportioner är nämligen helt i strid med naturlagarna. Ändå är det hennes kroppsbyggnad som efterapas. Jaja, stå och gå är överskattat...
Jag upphör aldrig att förvånas över utseendefixeringen som ständigt slår nya rekord. Jag har, på fullaste allvar, hört yngre män (eller snarare pojkar) kommentera kvinnor som inte är anorektiska, plastikopererade och allmänt uppiffade. Dessa kvinnor benämns som "äckliga", "feta" och, tro det eller ej, "onaturliga". Sedan när blev botox naturligt?
Allvarligt talat, enda skillnaden mellan Afrikas fattigaste länder och västvärldens rikaste är att kvinnorna i väst svälter sig frivilligt. Där har ni skillnaden mellan civilisation, om man nu kan kalla det för det, och fattigdom.
Carola skall förövrigt släppa en ny skiva där hon tolkar välkända punklåtar. Enligt initierade källor skall skivan heta "Never mind the botox". Diverse plastikkirurger och tekniker har i USA hamnat i en varumärkestvist om namnet "silicon valley". För att uttrycka sig lite modernt om det nya nu: Det suger fett!
Jag vet, jag vet, jag borde lägga in mig på klinik och justera, fixa och dona i mitt anlete. Att ni säkerligen mår fruktansvärt illa av att se en karl som inte gjort något mer än raka bort skäggstubben, kamma håret och klä på sig.
Intressant är också att kroppsidealen verkar smitta av sig. "Du är vad du ser ut som". Tja, kvinnor med guldfiskläppar brukar ha motsvarande minne och hjärnkapacitet som en guldfisk.
Pink Floyd gjorde en gång en film som hette "The Wall", där en av sångerna förklarade att skolan likformar individer och gör alla unika människor till "another brick in the wall". Vi klagar också friskt på den gamla Kinatrenden där alla så likadana ut. Ändå efterapar alla samma skönhetsideal och går mot en likriktning. Glöm inte bort att du är unik, precis som alla andra...
Avslutar mitt långa gnäll- och tjatinlägg med att informera om att om Barbie varit människa och inte docka så skulle hon ha varit oförmögen att stå. Hennes proportioner är nämligen helt i strid med naturlagarna. Ändå är det hennes kroppsbyggnad som efterapas. Jaja, stå och gå är överskattat...
söndag 5 maj 2013
Under ytan
Jag vet inte om ni har noterat det, men samhället har blivit grundare. Och vad menar jag med det? Ja, prova att gå till ett evenemang där ni inte känner en enda människa. Presentera er sedan för så många som möjligt. Ni kommer inom 5 minuter att få frågan "Jaha, och vad jobbar du med då?" I enklare sällskap kan vissa människor vara så indiskreta att de frågar "Hur mycket tjänar du då?"
Det där intresserar mig ända sedan en lärare jag hade slog ned på en bokrecension jag skrev. När jag presenterade karaktärerna hade jag på en valt att, av oklar anledning, nästan enbart uppge en av karaktärernas ålder. Frågan jag fick av min lärare var om jag ansåg att min främsta egenskap var min ålder. Vilket den självfallet inte är. Sedan den dagen bär jag med mig detta resonemang i bakhuvudet, jag vet att det finns många sidor av en människa.
Därför är det lustigt när man inser att frågorna man får handlar om totala ytligheter. Jobb, pengar och sport, för det mesta. Jag är fullständigt ointresserad av att tala om arbete. Jag var egenföretagare tidigare och när man har jobbat med sån't försvinner lusten att tala om arbete totalt. Pengar, finns det egentligen något tråkigare att tala om? För min del är det små siffror på ett konto, eller i bästa fall några siffror på en papperslapp eller metallbit, som gör det möjligt för mig att överleva. Som diskussionsämne är det extremt överskattat. Sport, finns det något tråkigare? Jag spelar visserligen golf ibland, men skulle aldrig komma på tanken att titta på, eller ens tala om, golf i timtal. Sport utövar man eller också håller man inne med det, det är min enkla filosofi. I varje fall om man vet att vissa i sällskapet inte är likasinnade.
Främst så märks det i att man skall "se rätt ut" numera också. Hade vår kära lilla blondinbella fått så många läsare om hon varit karl och hetat muskelmagnus? Troligen inte. Och ytligheten i det man skriver bör också vara total. Bild på vad man äter till frukost kan väl gå an. Ett par rader om att man varit ute och sprungit eller besökt ett gym. Vardagstrivialiteter utan värde, utan mening, utan mål.
Så du som läser detta, förmodligen är ni två till tre stycken som förirrat er hit, läser alltså en fullständigt meningslös och värdelös blogg. Den skrivs av en man, det är första felet. Han ser inte ut som ett modelejon heller (vilket jag personligen är stolt över). Och han skriver långa meningar med många stavelser i. Hu! Usch! Hur hamnade du här egentligen? Vad har du gjort för ont för att just nu få läsa den här raden?
Ärligt talat, jag blir aldrig någon bloggprofil och tur är väl det, eftersom jag uppdaterar alldeles för sällan för att ni skall orka med att följa mig. Några kommentarer får jag inte och ingen sörjer om jag försvinner. Det är nog det som kallas för frihet. Nu har jag tjatat klart, kila nu vidare till en riktig blogg istället, jag har hört ett rykte om att det är hela 15 blonderade kvinnor som idag har skrivit om en plastikoperation, 38 är gravida och 97 har testat en ny sminksort. Samtliga har ätit frukost, lunch och middag. Missa inte det!
Det där intresserar mig ända sedan en lärare jag hade slog ned på en bokrecension jag skrev. När jag presenterade karaktärerna hade jag på en valt att, av oklar anledning, nästan enbart uppge en av karaktärernas ålder. Frågan jag fick av min lärare var om jag ansåg att min främsta egenskap var min ålder. Vilket den självfallet inte är. Sedan den dagen bär jag med mig detta resonemang i bakhuvudet, jag vet att det finns många sidor av en människa.
Därför är det lustigt när man inser att frågorna man får handlar om totala ytligheter. Jobb, pengar och sport, för det mesta. Jag är fullständigt ointresserad av att tala om arbete. Jag var egenföretagare tidigare och när man har jobbat med sån't försvinner lusten att tala om arbete totalt. Pengar, finns det egentligen något tråkigare att tala om? För min del är det små siffror på ett konto, eller i bästa fall några siffror på en papperslapp eller metallbit, som gör det möjligt för mig att överleva. Som diskussionsämne är det extremt överskattat. Sport, finns det något tråkigare? Jag spelar visserligen golf ibland, men skulle aldrig komma på tanken att titta på, eller ens tala om, golf i timtal. Sport utövar man eller också håller man inne med det, det är min enkla filosofi. I varje fall om man vet att vissa i sällskapet inte är likasinnade.
Främst så märks det i att man skall "se rätt ut" numera också. Hade vår kära lilla blondinbella fått så många läsare om hon varit karl och hetat muskelmagnus? Troligen inte. Och ytligheten i det man skriver bör också vara total. Bild på vad man äter till frukost kan väl gå an. Ett par rader om att man varit ute och sprungit eller besökt ett gym. Vardagstrivialiteter utan värde, utan mening, utan mål.
Så du som läser detta, förmodligen är ni två till tre stycken som förirrat er hit, läser alltså en fullständigt meningslös och värdelös blogg. Den skrivs av en man, det är första felet. Han ser inte ut som ett modelejon heller (vilket jag personligen är stolt över). Och han skriver långa meningar med många stavelser i. Hu! Usch! Hur hamnade du här egentligen? Vad har du gjort för ont för att just nu få läsa den här raden?
Ärligt talat, jag blir aldrig någon bloggprofil och tur är väl det, eftersom jag uppdaterar alldeles för sällan för att ni skall orka med att följa mig. Några kommentarer får jag inte och ingen sörjer om jag försvinner. Det är nog det som kallas för frihet. Nu har jag tjatat klart, kila nu vidare till en riktig blogg istället, jag har hört ett rykte om att det är hela 15 blonderade kvinnor som idag har skrivit om en plastikoperation, 38 är gravida och 97 har testat en ny sminksort. Samtliga har ätit frukost, lunch och middag. Missa inte det!
måndag 29 april 2013
Ett anspråkslöst förslag
Jag vill här komma med ett förslag i denna ständigt pågående debatten om fildelning.
Fildelningssajter är inte en non-profit-verksamhet. Det är istället en verksamhet som det tjänas pengar vi via annonsintäkter. Skillnaden mellan att köpa en DVD-film och att ladda ned densamme är enbart att den enskilda konsumenten betalar via reklamintäkter istället för via plånboken och att vinsten istället för att gå till den som faktiskt gjort arbetet med filmen går till en it-nisse med en bra server och lina. Det är vad som händer. en stor del av det som ligger på fildelningssajter och liknande är dessutom virusinfekterat, av tveksam kvalitet etc.
Man kan då komma åt problemet på 3 sätt:
Alternativ ett är det som vi har valt idag, där man lagstiftar mot den enskilde fildelaren, vilket gör att en stor mängd svenskar, främst ungdomar, blir brottslingar. Detta är inte ett särskilt hållbart alternativ, det påminner om att slå ihjäl getingarna en och en. Hur mycket skattepengar som går till insatser, spaningar och rättegångar om man börjar agera ordentligt mot fildelningen enligt denna princip är svårt att ens gissa sig till.
Alternativ två är att göra det olagligt att tillhandahålla verktygen för fildelning. Därmed skulle torrentsajter etc. bli olagliga och den som driver sajterna skulle åka dit istället. Då går man visserligen direkt på getingboet, men det kräver i så fall en global lag, annars blir det som att gå runt spelmonopolet. "Men, mina servrar ligger ju i London och där är det lagligt". Det blir alltså svårt att hitta en lösning som gör fallen åtalbara. Skillnaden skulle rent praktiskt bli att varannan femtonåring kan betraktas som kriminell.
Alternativ tre är att filmbolagen låter tekniken jobba FÖR deras syften. Köp upp ett gäng populära fildelningssajter och lägg själva ut era alster på nätet för allmän nedladdning. Via bra reklamavtal (kanske kunde man utveckla det hela med "filmen presenteras av" också eller liknande?) skulle man kunna få en helt okej intäktsström. Sedan skulle man då kunna fördela överskottet efter omkostnader på filmerna procentuellt efter popularitet. Alla enskilda initiativ skulle dö relativt kvickt om det fanns en sajt som tidigt hade uppe alla filmer i bra kvalitet och garanterat virusfritt.
Missförstå mig rätt, jag tycker inte om utvecklingen och jag anser att dessa fildelare är oerhört omogna i sitt tänk att "jag vill ha allting gratis". Men utvecklingen har gått åt det håll den gått och istället för att gasta och svära över den får vi göra det bästa av situationen. Ärligt talat, det är ju inte fildelningen som är det egentliga problemet, det är att filmbolagen och kreatörerna i filmvärden inte tjänar pengar på det fildelade materialet. Då löser vi det problemet istället. Enkelt, tycker jag.
Så, utmaning: Sprid detta till alla du känner eller har kontakt med. Förr eller senare når det filmbranschen och då får vi se om någon vågar agera på mitt förslag.
Fildelningssajter är inte en non-profit-verksamhet. Det är istället en verksamhet som det tjänas pengar vi via annonsintäkter. Skillnaden mellan att köpa en DVD-film och att ladda ned densamme är enbart att den enskilda konsumenten betalar via reklamintäkter istället för via plånboken och att vinsten istället för att gå till den som faktiskt gjort arbetet med filmen går till en it-nisse med en bra server och lina. Det är vad som händer. en stor del av det som ligger på fildelningssajter och liknande är dessutom virusinfekterat, av tveksam kvalitet etc.
Man kan då komma åt problemet på 3 sätt:
Alternativ ett är det som vi har valt idag, där man lagstiftar mot den enskilde fildelaren, vilket gör att en stor mängd svenskar, främst ungdomar, blir brottslingar. Detta är inte ett särskilt hållbart alternativ, det påminner om att slå ihjäl getingarna en och en. Hur mycket skattepengar som går till insatser, spaningar och rättegångar om man börjar agera ordentligt mot fildelningen enligt denna princip är svårt att ens gissa sig till.
Alternativ två är att göra det olagligt att tillhandahålla verktygen för fildelning. Därmed skulle torrentsajter etc. bli olagliga och den som driver sajterna skulle åka dit istället. Då går man visserligen direkt på getingboet, men det kräver i så fall en global lag, annars blir det som att gå runt spelmonopolet. "Men, mina servrar ligger ju i London och där är det lagligt". Det blir alltså svårt att hitta en lösning som gör fallen åtalbara. Skillnaden skulle rent praktiskt bli att varannan femtonåring kan betraktas som kriminell.
Alternativ tre är att filmbolagen låter tekniken jobba FÖR deras syften. Köp upp ett gäng populära fildelningssajter och lägg själva ut era alster på nätet för allmän nedladdning. Via bra reklamavtal (kanske kunde man utveckla det hela med "filmen presenteras av" också eller liknande?) skulle man kunna få en helt okej intäktsström. Sedan skulle man då kunna fördela överskottet efter omkostnader på filmerna procentuellt efter popularitet. Alla enskilda initiativ skulle dö relativt kvickt om det fanns en sajt som tidigt hade uppe alla filmer i bra kvalitet och garanterat virusfritt.
Missförstå mig rätt, jag tycker inte om utvecklingen och jag anser att dessa fildelare är oerhört omogna i sitt tänk att "jag vill ha allting gratis". Men utvecklingen har gått åt det håll den gått och istället för att gasta och svära över den får vi göra det bästa av situationen. Ärligt talat, det är ju inte fildelningen som är det egentliga problemet, det är att filmbolagen och kreatörerna i filmvärden inte tjänar pengar på det fildelade materialet. Då löser vi det problemet istället. Enkelt, tycker jag.
Så, utmaning: Sprid detta till alla du känner eller har kontakt med. Förr eller senare når det filmbranschen och då får vi se om någon vågar agera på mitt förslag.
tisdag 21 februari 2012
En levande död för ett fredligt krig mot en vänlig firende
Motsägelsefullt? Javisst. Men så är det när man talar om religiösa krig.
Alla religioner har ett fredsbudskap inom sig. Den som inte håller med mig om detta har uppenbarligen inte läst bibeln, vilket jag har. Även om jag väljer att inte tro på skriften och kyrkan måste jag ju veta vad jag väljer att inte tro på.
Då är vi med på fredsbudskapet. Men vad händer då egentligen när man startar ett religiöst krig? Jo, man dödar för en gud som vill att man älskar sin nästa som sig själv och att man icke skall dräpa, därmed är ett religiöst krig lika motsägelsefullt som någon som är levande död. Man kan inte både vara död och levande på samma gång. Och man kan inte utöva religion samtidigt som man dödar.
Intressant är också att Gud och Allah är en och samma ande/person/kraft. Så om han nu finns så måste det vara en gud med mycket svåra identitetsproblem. Han deltar i varenda väpnad konflikt i hela världen och på bägge sidor varje gång. Nåja, han vet i alla fall att han vinner.
Det är lite som Woody Allen en gång sade. "Om jesus återuppstår och får se allt som görs i hans namn skulle han inte kunna sluta spy."
Alla religioner har ett fredsbudskap inom sig. Den som inte håller med mig om detta har uppenbarligen inte läst bibeln, vilket jag har. Även om jag väljer att inte tro på skriften och kyrkan måste jag ju veta vad jag väljer att inte tro på.
Då är vi med på fredsbudskapet. Men vad händer då egentligen när man startar ett religiöst krig? Jo, man dödar för en gud som vill att man älskar sin nästa som sig själv och att man icke skall dräpa, därmed är ett religiöst krig lika motsägelsefullt som någon som är levande död. Man kan inte både vara död och levande på samma gång. Och man kan inte utöva religion samtidigt som man dödar.
Intressant är också att Gud och Allah är en och samma ande/person/kraft. Så om han nu finns så måste det vara en gud med mycket svåra identitetsproblem. Han deltar i varenda väpnad konflikt i hela världen och på bägge sidor varje gång. Nåja, han vet i alla fall att han vinner.
Det är lite som Woody Allen en gång sade. "Om jesus återuppstår och får se allt som görs i hans namn skulle han inte kunna sluta spy."
fredag 17 februari 2012
Jag ljuger inte, jag bara talar om en annan sanning än vad du gör!
Ja, ni ser rätt. Exakt denna mening lyckades jag säga i en argumentation när min motpart sade att jag ljög. Det var ju däremot så att mitt citat var väldigt rätt, eftersom det i vissa områden inte finns en absolut sanning. Livet är inte logiskt, så är det.
Och då kom jag att tänka på allt roligt som man egentligen säger. Då tänker jag ofta på Torvald Gahlin och hans underbara citat "Det sägs många kloka saker på skämt, men det är ingenting mot de dumheter som sägs på allvar."
Och då tänker jag på min bror, som faktiskt en gång lyckats säga "Antingen så slutar du eller så lägger du av!" och som en gång svarade vår frustrerade fader på frågan "Var fan är parkeringen egentligen?" med den mycket eleganta formuleringen "Tja, det måste väl vara där de andra bilarna står?"
Det är nog på det viset man skapar ett odödligt citat. Man säger någonting som man tycker låter bra, men det visar sig vara ett rejält bottennapp, vilket gör det roligt och därmed odödligt.
Jag har själv fler exempel. I ämnet föräldrar har jag en gång uttalat att "Föräldrar är lite som ett skägg. Det kan vara något du tycker om och det kommer alltid vara en del av dig, men det lägger sig i allting!"
Så jag får väl ge den där förfärliga Arne Anka rätt, att tänka innan man talar är faktiskt ungefär som att bruka toalettpappret innan man uträttar sina behov. Ty annars hade vi säkerligen inte haft en hel del fantastiska citat som förgyller vår vardag.
Avslutar med några tänkvärda ord jag formulerat en gång, som till och med står uppskrivna som mitt favoritcitat och som löst baseras på ett replikskifte i en gammal film:
"Somliga tror på ett liv efter döden, men vad sägs om ett liv före döden?"
Och då kom jag att tänka på allt roligt som man egentligen säger. Då tänker jag ofta på Torvald Gahlin och hans underbara citat "Det sägs många kloka saker på skämt, men det är ingenting mot de dumheter som sägs på allvar."
Och då tänker jag på min bror, som faktiskt en gång lyckats säga "Antingen så slutar du eller så lägger du av!" och som en gång svarade vår frustrerade fader på frågan "Var fan är parkeringen egentligen?" med den mycket eleganta formuleringen "Tja, det måste väl vara där de andra bilarna står?"
Det är nog på det viset man skapar ett odödligt citat. Man säger någonting som man tycker låter bra, men det visar sig vara ett rejält bottennapp, vilket gör det roligt och därmed odödligt.
Jag har själv fler exempel. I ämnet föräldrar har jag en gång uttalat att "Föräldrar är lite som ett skägg. Det kan vara något du tycker om och det kommer alltid vara en del av dig, men det lägger sig i allting!"
Så jag får väl ge den där förfärliga Arne Anka rätt, att tänka innan man talar är faktiskt ungefär som att bruka toalettpappret innan man uträttar sina behov. Ty annars hade vi säkerligen inte haft en hel del fantastiska citat som förgyller vår vardag.
Avslutar med några tänkvärda ord jag formulerat en gång, som till och med står uppskrivna som mitt favoritcitat och som löst baseras på ett replikskifte i en gammal film:
"Somliga tror på ett liv efter döden, men vad sägs om ett liv före döden?"
tisdag 14 februari 2012
All smärtans dag
Jag vet, det heter egentligen "Alla hjärtans dag". Men, jag har kommit på en sak. hur borde det inte kännas för många människor som inte har någon att fira med? Alla som är desperat längtande efter någon och samtidigt får se alla personer som på facebook uttrycker sin glädje för hur mysigt man egentligen har det. Så hade nog Fröding känt idag. Ni vet, han som krev denna:
"Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå."
"En kärleksvisa" heter denna. Nu vill jag inte uppmana någon till att köpa sin kärlek för pengar, ty det går icke. Vissa saker kan inte köpas för pengar, för allt annat finns MasterCard.
Men så börjar jag tänka efter lite. Facebook och bloggar är ganska intressant som fenomen. Förr var en dagbok en sluten bok som man skrev ned sina hemligheter i. Den hade lås. Man kunde inte för sitt liv tänka sig att dela sina hemligheter offentligt. Idag är det tvärt om. Vi skriver på facebook, pratar högt i mobilen och bloggar personligt.
Vad har egentligen hänt med vår integritet? Vad är meningen att skrika sig hes om FRA-lagar och signalspaning när man ändå lägger upp allting på internet. Och jag tror minsann att det mesta om oss vet redan andra. Banken vet när du handlar, vad du köper, vad du tjänar. Alla kundkortföretag vet vilken pasta du använder och vilken tvål du föredrar. Vilka böcker du läser också. Din bredbandsleverantör känner till om du är förtjust i att dagligen se på gamla träbåtar på blocket eller om du är pedofil. Egentligen har vi inga hemligheter längre.
Det värsta med internettrenden är dock inte detta. Det värsta med internet är att mobbarna följer numera med barnen hem. I hemmets lugna vrå kommer alla nedsättande uttryck rakt in i mejlboxen. Från oregistrerade hotmail-adresser (hot-mejl är förövrigt ett mycket passande namn). Det går att glida in på valfritt bibliotek, skapa en mejladress och anonymt börja hota och trakassera människor. Ingen vet vem du är.
Och det är det värsta. Barnen kan inte längre finna tröst och styrka i sitt hem, utan måste möta sina antagonister dygnet runt, även helger.
Det finns myket positivt med internet och datorer. Men vi måste tänka till kring det negativa ibland också. Anser i alla fall jag.
"Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå."
"En kärleksvisa" heter denna. Nu vill jag inte uppmana någon till att köpa sin kärlek för pengar, ty det går icke. Vissa saker kan inte köpas för pengar, för allt annat finns MasterCard.
Men så börjar jag tänka efter lite. Facebook och bloggar är ganska intressant som fenomen. Förr var en dagbok en sluten bok som man skrev ned sina hemligheter i. Den hade lås. Man kunde inte för sitt liv tänka sig att dela sina hemligheter offentligt. Idag är det tvärt om. Vi skriver på facebook, pratar högt i mobilen och bloggar personligt.
Vad har egentligen hänt med vår integritet? Vad är meningen att skrika sig hes om FRA-lagar och signalspaning när man ändå lägger upp allting på internet. Och jag tror minsann att det mesta om oss vet redan andra. Banken vet när du handlar, vad du köper, vad du tjänar. Alla kundkortföretag vet vilken pasta du använder och vilken tvål du föredrar. Vilka böcker du läser också. Din bredbandsleverantör känner till om du är förtjust i att dagligen se på gamla träbåtar på blocket eller om du är pedofil. Egentligen har vi inga hemligheter längre.
Det värsta med internettrenden är dock inte detta. Det värsta med internet är att mobbarna följer numera med barnen hem. I hemmets lugna vrå kommer alla nedsättande uttryck rakt in i mejlboxen. Från oregistrerade hotmail-adresser (hot-mejl är förövrigt ett mycket passande namn). Det går att glida in på valfritt bibliotek, skapa en mejladress och anonymt börja hota och trakassera människor. Ingen vet vem du är.
Och det är det värsta. Barnen kan inte längre finna tröst och styrka i sitt hem, utan måste möta sina antagonister dygnet runt, även helger.
Det finns myket positivt med internet och datorer. Men vi måste tänka till kring det negativa ibland också. Anser i alla fall jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)